<<
Laurencinus Romanus
c.1550-c.1608
Italian lutenist and composer. He´s represented in a number of early 17th century
printed
and manuscript collections of lute music. Since the individual attributions use various forms
of his name and sobriquet - Lorenzini del Liuto, Laurenzini, Laurencinus Romanus, Eques
Romanus
, Eques Auratus Romanus, Cavalier du Luth and Knight of the Lute - his identity
has been questioned.
Eitner though they perhaps all referred to the same man. Monique
Rollin, however believes that they were two different musicians, since the index of Besard´s
Thesaurus Harmonicus(and also Hainhoffer´s Lutebook) equates Laurencinus Romanus
with Eques Auratus Romanus , but lists Eques Romanus separately.
Lorenzino
served as lutenist to Cardinal Ippolito d´Este at Tivoli in 1570-71 and later at Ferrara, and
was made a
Knight of the Golden Spur
by the pope because
of his celebrated knowledge of the lute. He was supposedly Besard´s teacher; if he was, this
would lend added authority
to the above-mentioned index. His works are mainly to be found in Thesaurus
Harmonicus, but also in a various other sources such as Hainhoffer´s Lutebook
and P P Raimondos Sonate diverse......from 1601.
Lorenzino alias Il Cavagliere dell Liuto
När Jean Baptiste Besard publicerade sin monumentala tabulatursamling "Thesaurus
Harmonicus" i Köln 1603 måste den person, till vilken samlingen är dedicerad, den gudomlige
Laurencinus Romanus, ha varit en av de mest berömda lutenisterna i Europa.
Han hade redan uppnått internationell ryktbarhet under tidigt 1590-tal då han i en utgåva av
spanjoren Sebastiano Raval beskrivs som "Universal del Mondo". 1615 var hans musik utbredd i
nästan hela Europa och återfanns både i samlingar som t ex Robert Dowlands och Georg Fuhrmans
böcker såväl som i diverse manuskript och tryck. Ernst Gottlieb Baron kom ihåg honom i sin
1700-talsutgåva om luthistoria och han omnämndes i J G Walthers "Musical Dictionary" från 1732.
Ändå fyrahundra år senare är han en av luthistoriens mest svåråtkomliga personer. T o m hans
namn "Lorenzino" är omdebatterat. Var det hans förnamn? Ett smeknamn ? Ett diminuitiv ? Vid ett
flertal tillfällen verkar han ha ersatt detta namn för det än mer gåtfulla "Il Cavagliere déll
Liuto".
Några biografiska fragment har överlevt.
Den första glimten av en lutenist vid namn Lorenzino daterar sig till 1570 och 1571 då en
musiker befann sig i tjänst hos kardinal Ippolito d´Este i Rom och Tivoli. För att vara
professionellt engagerad vi denna tid bör Lorenzino ha varit född runt 1550 eller tidigare.
Nästa person är en "Lorenzino Bolognese", beskriven som "cantore" vid Ottavio Farneses hov i
Parma mellan åren 1573-1586. Det vore tilltalande att tänka sig denna person som den store
lutenisten eftersom Parma under denna tid var hemort för en av de största sena 1500-tals
lutenisterna, napolitanaren Fabrizio Dentice,anställd av Farneses som musikalisk organisatör,
lutvirtuos och "gentiluomo di corte".
Denna identifikation föreslogs först av forskaren och musikologen Dinko Fabris. Det enda som
stör bilden är namntillägget "Bolognese" eftersom den enligt övriga källor berömde Lorenzini
alltid annars kom ifrån Rom. "Bolognese" är här också listad som sångare och inte lutenist.
Renässansmusiker var å andra sidan inte begränsade, som i våra dagar, till en specialitet.
Detta gällde också Dentice som var en väl ansedd sångare i sin ungdom.
För att återvända till Lorenzini "Bolognese" kan det ha förhållit sig så att han föddes i
Bologna men förvärvade ryktet som "romersk" kompositör med sina senare kontakter med staden. Vi
har att jämföra t ex med den "romerske madrigalisten" Luca Marenzio som egentligen föddes i
lilla Coccaglio nära Brescia.
Precis år 1585 när Lorenzino "Bolognese" lämnade tjänsten i Parma dyker en "Il Cavaliere del
Liuto" upp hos den romerske kardinalen Montalto Peretti. Denna "Cavaliere" finns också i
Montaltos palats under åren 1593 och 1602 för att sedan rapporteras avliden
där 23:e september 1608.
Vad har vi då för belägg att Lorenzino och Il Cavaliere dell Liuto är samma person ?
En som kan ge oss ett spår är Lorenzinos förmodade elev, Besard.
Förutom sin omfattande lutpublikation "Thesaurus" gav Besard också ut en avhandling gällande
lutspel och baserad på Lorenzinos undervisning. I den nämner han att Lorenzino döptes till
Eques Auratus ( Den Gyllene Riddaren) i Rom.
Detta namn kan också syfta på en titel som påven själv tilldelade utvalda personer . I vilket
fall hade Lorenzino en god anledning att kalla sig själv "Il Cavaglieri d´ell Liuto", och
kanske började han helt enkelt att använda detta "nom de plume"när karriären började att sätta
fart, gissningsvis under under 1580-talet.
Detta skulle i så fall förklara varför det finns lutstycken som i böcker och manuskript
tillskrivs både Lorenzino och Il Cavaglieri d´ell Liuto. Men fortfarande finns oklarheter.
Besard, som verkar ha känt Lorenzino väl, nämner två helt separata individer i indexet till
"Thesaurus Harmonicus" ; de är Laurencinus Romanus och Eques Romanus, det vill
säga "Riddaren av Rom".
Ändå har ett av lutstyckena som han tillskriver Eques Romanus i
"Thesaurus Harmonicus", återgetts till Lorenzino i den eleganta "Hainhoffer´s Lutbok", ett
manuskript gjort för Besard´s vän och kompanjon Phillip Hainhoffer. Faktiskt anspelar
kompositionstiteln
väldigt skickligt på båda namnen:
Praembulum equitis overo Laurencijn civis Romanj
Likaså har den vackra intabulationen
av Susanne un jour
som tillskrivs Lorenzino i "Thesaurus Harmonicus"
, en annan viss "Cavagliere" som upphovsman i P P Raimondos lilla men professionella lutbok
i Como.
Situationen kompliceras ytterligare av det faktum att en lutenist vid namn Lorenzino
återfinns i kardinal Montaltos palats på 1620-talet, alltså många år efter Il Cavagliere´s
död 1608.
Självklart har kanske flera lutenister med namnet Lorenzino verkat samtidigt( inte minst den
betydande romerske lutenisten Lorenzo Allegri,
vars snarlika namn bidragit till namnförvirringen) likväl som det kan ha funnits ett antal
aktiva "Lutans Riddare". Det historiska material som finns är helt enkelt till dags dato
otillräckligt
för att lösa Lorenzinos identitet, och det finns en möjlighet att han själv inte ville skylta
med sitt musikutövande.
Det antagandet föranleder oss att återkoppla till Lorenzino´s möjlige
mentor i Parma, Fabrizio Dentice, som liksom Lorenzino, hade sina kompositioner(endast
en handfull finns kvar) utspridda i tryck och manuskript över hela Europa utan att kännas
vid dem eftersom hans adelskap inte officiellt kunde tillåta ett dylikt värv.
I slutändan är det upp till dagens utövare att på grundval av musikalisk stil och ren intuition
avgöra vilka verk tillskrivna de olika Lorenzinos, Laurencinis, Knights of the Lute
osv som kan härledas till en och samma kompositör. Dock kan man inte okritiskt acceptera att
alla verk som tillskrivs Lorenzino nödvändigt måste vara av "den store Lorenzino".
Exempelvis
räknas ofta den kända"Fantasia Laurencini", publicerad av Besard och återtryckt i London med
den imponerande titeln Composed by the most famous and Divine Laurencini of Rome
i Robert Dowland´s "Variete of Lute Lessons" till en av" den
riktige" Lorenzinos "tour de force".
Troligtvis är dock detta stycke, som stilmässigt väldigt lite påminner om andra Lorenzino
fantasior, inte av honom. Denna komposition hade redan publicerats 1584 i den andra utgåvan av
Vincenzo Galilei´s "Fronimo Dialogo" och då tillskriven en "florentinsk gentleman" vars
initialer
var B.M.
Å andra sidan bär den underbara
anonyma intabulationen av Anchor che co´l partire
Lorenzino´s typiska drag. Även om man brottas med den här typen av problematik återfinns nästan
hälften av Lorenzinos kompositioner samlade i" Thesaurus Harmonicus",vilket utgör
grunden för Lorenzinis musik.
Bland andra källor kan nämnas P P Raimondos Como-bok från 1601
och ett mycket intressant manuskript, nyligen återupptäckt efter att ha trotts vara förlorad
under andra världskriget, med helt igenom Lorenzino-influerad musik.
Manuskriptet dateras
till tidigt 1590-tal och sammanställdes i Rom eller Neapel. I den finns repertoaren som Besard
och de flesta andra Lorenzinokällor har, nämligen mästerliga och virtuosa transkriptioner
av madrigaler och canzoni francesi; ritornellis,renässansfantasior och, vad som är Lorenzinos
varumärke, korta preludier, toccatas och "tientos".
Även om korta introliknande toccatas eller "tastar de corde" var kända sen de första luttrycken
av Petrucci i början av 1500-talet, var Lorenzino den förste lutenisten som förädlade denna
konst och gjorde den till en central del av sin repertoar. Fantasian, som Lorenzino också
visade
sig vara en mästare på, var ofrånkomligt länkad till den klassiska renässanspolyfonin .
Genomarbetad och ständigt stadd i utveckling
under hela 1500-talet av lutlegender som da Milano, Fiorentino och Dentice,
kunde Lorenzino ytterligare förädla formen genom underbara kompositioner. Men det var genom
sina preludier och toccator som Lorenzino kunde bryta sig loss och utveckla en unik
instrumental
stil som visar ett avancerat och ofta radikalt tonspråk.
Därmed är Lorenzino en av de viktigaste förebådarna
av det tidiga sextonhundratalets stora italienska instrumentalister, Frescobaldi och
Kapsberger.
För en lutenist på Lorenzinos tid låg kanske måttet för sann konst inte så mycket i att skriva
sinnrika dansvariationer, eller fantasior som hur fyndigt de än komponerades, ändå imiterade
vokalmusiken.
Måttet för sant lutkomponerande låg snarare i att tolka och transkribera riktig vokalpolyfoni
till lutan, speciellt kompositioner av stora mästare som Ciprano de Rore , Orlando di Lasso
och Giovanni Pierluigi da Palestrina. Och det var exakt denna konst som Lorenzino behärskade
långt mer än sina samtida kollegor.
Just Lorenzinos transkriptioner av vokalmusik utgör denna konstforms verkliga zenit innan
den, med honom, dog ut i början av 1600-talet.
Genom att överträda givna regler, att fritt manipulera och omskriva vokala material för
anpassning till lutspel
var Lorenzinos talang bäst lämpad att realisera det Vincenzo Galilei utstakat som det slutliga
målet för vokal intabulation:
Sträva efter att inte bara representera kompositörens musik,
utan också efter vad kompositören vill säga.
Lorenzino levde i en tid då lutan genomgick snabba förändringar från sex-körig, använd under
hela1500-talet, till 10-köriga och 14-köriga lutor Arciliutos
som blev vanliga från och med 1600-talets
början.
Vi blir varse om Lorenzinos intresse för de nya instrumenten genom en annan av det
tidiga 1600-talets stora lutenister, Alessandro Piccinini.
I sin bok från 1623 skryter Piccinini om att en av de Arciliutos han uppfann råkade
komma i händerna på Il Cavaglieri d´ell Liuto som numera alltid använder den och ständigt
njuter av detta instruments möjligheter
.
Piccininis arciliuto kanske bara hade 10 körer, eftersom inget av Lorenzinos
hittills återfunna verk är skrivna för instrument med ett större körantal .
Paul Beier
Peter Oljelund översättning 1996