Spökerier på Läckö slott Fotografen från Skara hade ringt till Året Runt och berättat att det spökade på Läckö slott. Folk hörde och såg märkliga saker och en grupp kyrkans män med en biskop i spetsen kunde vitsorda att det spökade. Jag fick uppdraget att åka dit med Skarafotografen. En augustinatt strax före klockan tolv stod vi två på borggården. Just då pågick reparationer av slottsmurarna. De som arbetade med detta sov i sina husvagnar en bit därifrån. Då och då gled månen fram, det var halvmörkt och blåsigt. Plötsligt gled något vitklätt fram på en loftgång. Konturerna blev suddiga i mörkret. Men det såg ut som ett klassiskt spöke. Och slottsklockan - som inte var i bruk - började slå tolv tunga slag som ekade ut över Vänerns oroliga yta. Från de djupa källarcellerna där fångar kastades ned hördes rassel och dova skrik. Någonstans uppe i slottet lät det som om någon drog tunga möbler. Fotografen ville därifrån och jag tyckte det var kusligt också. Vi åkte tillbaka och jag tog in på hotell. Men så började jag fundera. Det var väl mycket spökerier. Nästa morgon ringde jag upp biskopen som fotografen namngivit. Han brast i skratt. Visst hade han varit där på besök, men varken han eller någon annan hade hemsökts av spöken. Jag ringde till polisen i Skara och berättade. Kunde det vara någon form av kriminell verksamhet i slottet som då stod öde och inte var tillgängligt för turister? Några som ville skrämma bort folk? Tänkbart, sade en polisman och nästa natt åkte jag till slottet med tre poliser, utrustade med starka lampor och nycklar så de kunde ta sig in. Det var tyst och lugnt. Poliserna gjorde någon slags "husrannsakan" och fann spår av aktivitet. Kedjor i källarhålor, spår av fötter med stövlar på och annat. De väckte arbetarna i husvagnarna. Jodå, de erkände bums. De hade fått betalt av fotografen för att spöka för fulla muggar. Ett skämt, hade han sagt. De hade haft riktigt roligt. Om fotografen tänkt sig att få börja jobba för Förlaget så blev det tvärtom. Han svartlistades. Det blev ingen artikel heller.