Caryl Chessman i San Quentins dödscell 1957 satt Caryl Chessman i sin dödscell och väntade på att bli avrättad i gaskammaren. Han skrev en bok om livet i dödscell som blev en bestseller över hela världen, även i Sverige. Men att få intervjua honom var inte lätt. I USA ville man helst glömma bort honom och avrätta honom i tysthet, så man lät inga journalister träffa honom. Det hade jag fått veta under min reportageresa. Men då jag gästade guvernören i Montana så sade han att det skulle han kunna ordna. Han var gammal vänt till fängelsedirektören i San Quentin och skrev ett brev som jag skulle få ta med mig. Jag kom så långt som till fängelsedirektörens kansli på San Quentin, men där var det stopp. Jag skulle inte ens få träffa direktören och allra minst Chessman. Då plockade jag fram mitt introduktionsbrev och en sekreterare försvann med det. I nästa ögonblick kom direktören själv och bjöd in mig. Just då spelades en film in med Alan Ladd i huvudrollen på San Quentin och hela filmsällskapet var församlat hos direktören. Jag presenterades för dem, vi pratade en stund. Alan Ladd var mycket trevlig. Så gick sällskapet och direktören sa att vad honom beträffade så fick jag träffa Chessman. Men det var Chessman själv som skulle avgöra. Han sände ett bud med ett papper upp till Chessman och det kom åter med svar: Ja, och undertecknat Caryl Chessman. Jag har fortfarande pappret kvar. Jag fördes in i ett litet rum, avdelat på mitten av ett finmaskigt ståltrådsnät. Chessman satt på ena sidan bevakad av en vakt och jag på den andra. Vad frågan man en dödsdömd om? Chessman tog över, frågade mig om Sverige och hur jag rest över och så småningom kom intervjun igång. Bland annat sa Chessman att så länge pengar flöt in på hans bok kunde han betala sina advokater och klara sig. Efteråt bekräftade fängelsedirektören att detta tyvärr var sant. Tre år senare avrättades Chessman. Så vitt jag vet är jag den enda svenska journalist som träffat Caryl Chessman, tack vare guvernörens personliga brev som jag fortfarande har kvar.